Av Marshall J. Grosboll

Någon bryr Sig om

Alla behöver någon som bryr sig om en. Var och en behöver en personlig vän. Små barn och vuxna behöver vänner. Men ofta när vi behöver en vän som bäst finns det ingen som fyller tomrummet.  

Emellanåt blir vi bortstötta av dem som vi trodde var våra vänner. Ofta sviker våra mest sanna vänner oss, och våra nära och kära förstår oss inte. 

Varje person bär på saker i hjärtat som ej kan uttalas. Det finns känslor som icke kan klädas i ord eller uttryckas ens för den närmaste vän. De flesta personer tyngs ned av erfarenheter vilka ingen verkligen känner till. Det förekommer skuldkänslor som inte delas med någon. Ingen kanske förstår ens oro och förvirring. Du ställs inför svåra förluster – skiljsmässa, dödsfall, eller förkastande. Då finner vi inte någon som vill krama om oss.

Därför bor det en längtan i envars hjärta efter en sann vän som kunde lätta bördan – någon som inte behandlar Dig lättsinnigt, men som gått igenom samma prövningar. Vi längtar efter någon som ville lyssna intresserat på oss, någon som vandrade vid vår sida. När man ej finner en dylik person, blir människohjärtat nedslaget och förtvivlat.

Ett av skälen till giftermål är att tillfredsställa denna hjärtats längtan. Och alltför ofta inträffar det, att två personer som känt sig ensamma och tomma inombords gifter sig med varandra i hopp om att vinna den tillfredsställelse de har behov av, bara för att upptäcka att två ensamma personer helt enkelt kan innebära dubbelt så stor ensamhet. Allmänt sett, förstärker äktenskapet bara ensamheten, i denna själviskhetens tidsålder. Folk går på fest, blandar sig i mängden och söker underhållning. Där inleder man samtal med andra människor – man skämtar och skrattar och beter sig som om man förnöjde sig storligen, men ej heller det undanröjer ensamheten. Den ensligaste platsen i världen är ofta mitt i en folksamling. De ensammaste personerna i världen är de som försöker skyla över sin ensamhet med skratt. Till och med kyrkan, där hjärtat förmodas bli tröstat och tillfreds, visar sig alltför ofta vara en besvikelse.

En sällsam Lösning

Det finns en lösning för ett övergivet hjärta, och det är Jesus. ”Äh!” stönar en kör av röster, ”samma gamla mossiga svar! Han förväntas vara lösningen på allting, men det fungerar inte!” Om Kristus är svaret, varför upplever då kristna ensamhet och hjärtesmärta alldeles som världen? Varför syns kyrkan vara så innehållslös? Varför splittras kristna hem? Varför längtar kristna ungdomar så hett efter vänskap att de äktar sådana som ej är omvända eller lämpliga?

  Svaret är att de flesta kristna blott är kristna till namnet och tror inte på den lösning på hjärtesmärta och ensamhet som Jesus erbjuder. I själva verket är det en ofattbar lösning – även den kristne har svårt för att tro på den. Denna lösning är lik den som Gud gav Israels barn då de huggits av giftormar. ”Då sände Herren giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog. Då kom folket till Mose och sade: ’Vi har syndat genom att vi talade mot Herren och mot dig. Bed till Herren att han tar bort dessa ormar från oss.’ Och Mose bad för folket (Fjärde Moseboken 21:6-7. Bibeltexter från 1998 års Svenska Folk-Bibeln.).” Gud hörde Moses bön och gav dem en lösning på bekymret – men vilken konstig lösning det var! Den var så underlig att man inte ens ville prova den. ”Herren sade till Mose: ’Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den skall leva.’” (Fjärde Moseboken 21:8).

  Så löjligt! Folket var döende och i omedelbart behov av hjälp, och så sade Mose till dem att titta på en kopia av de ormar som stungit dem. Folket låg döende i smärtor på sina bekväma tältsängar, och Mose bad dem kliva upp och se på hans ormställning – vilken lösning!

Det måste ihågkommas att Israel räknade långt över en million personer. Om man skulle ställa en stolpe med en orm på mitt i Denver, Colorado, vilket ej har tillnärmelsevis så många innevånare, vore det otänkbart att bara gå utomhus och se en bronsorm uppsatt i stadskärnan – man finge resa dit där den vore. Och så måste en del av Israels barn resa omkring en halvmil, från lägrets yttre gräns till helgedomen, för att skymta ormen. Detta innebar mycket smärtsamt, utmattande arbete för en döende man eller kvinna. Många måste bäras på bårar – av familj och grannar – och allt det för något så löjligt! ”Vissa vägrade tro på att de skulle bli friska endast genom att betrakta metallavbilden; dessa gick under i sin otro” (Patriarchs and Prophets, s. 430).

En ändå underligare Lösning

Men ännu sällsammare än räddningen ifrån giftormar, och därför ännu mindre trott och beprövat, är Guds recept på vänskap.

Bibeln ger ett slående exempel på en person som behövde en sann vän. Den tar upp världens svåraste form av ensamhet – den inom äktenskapet. Föreställ Dig en väldigt ensam, gift person. Vederbörande träffar någon som han anser förstår henne bättre och bryr sig mycket mera om honom än makan gör – ja, för första gången i livet har han funnit en äkta, sann vän – en som han kan anförtro sig helt åt och som förstår honom fullkomligt. Denna händelse är ju inte ovanlig, utan inträffar dagligen. Vad är då lösningen på ensamheten i ett dåligt äktenskap vilken endast fördjupas genom bekantskapen med en ”sann” vän som verkligen bryr sig om en? Bibeln anger både den felaktiga och den riktiga lösningen.

”Eller vet ni inte, bröder – jag talar till sådana som känner lagen – att lagen råder över människan så länge hon lever? Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Därför kallas hon äktenskapsbryterska, om hon ger sig åt en annan man så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska, om hon blir en annan mans hustru” (Romarbrevet 7:1-3).

  Skiljsmässa och omgifte är fel utväg, ty det är brott mot Guds uttryckliga bud. Vi kan aldrig hoppas på att finna lyckan, frid eller äkta vänskap genom uppror mot Gud. Den modellen fungerar icke. Men själva förbudet låter förstå en lösning: ”... om hon ger sig åt en annan man så länge hennes man lever ...”. Så om maken skulle dö, då kunde hon gifta sig med sin ”sanne” vän med Guds välsignelse och slutligen finna den sällhet hon alltid drömt om. Således är lösningen den ene partens död.

  ”Nej”, säger Du, ”det kan inte vara sant. Mord är ännu värre än skiljsmässa.” Javisst är det så. Och ändå är det den lösning , som Paulus för fram. Men lösningen blir ännu underligare – vi skall icke döda vår livsledsagare, utan oss själva. Många personer har verkligen varit så ensamma att de begått självmord, men även självmord fördöms i Bibeln. Svaret är att dö utan att begå självmord. ”Så har också ni, mina bröder, … blivit dödade... så att ni tillhör en annan, honom som har uppstått från de döda, för att vi skall bära frukt åt Gud” (Romarbrevet 7:4).

  Den, som sitter fast i ett olyckligt och ensamt äktenskap, måste dö. Vilken lösning! Ja, denna lösning är så sällsam att ytterst få människor är villiga att prova den – det hela är ju inte riktigt klokt! Om den andre parten doge, skulle det kunna innebära en lösning, men måste jag dö för att finna en utväg för min ensamhet? Nog måste det finnas ett bättre sätt än det. Och ändå är detta det enda som läggs fram i Bibeln. Det finns ingen annat sätt att tillfredsställa sina egna personliga och känslomässiga behov på.

Bibelns enda Lösning

Jesus sade: ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är mig inte värdig.” Korset är en väg till döden – dessutom en smärtsam död. Nästa vers lyder: ”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det” (Matteusevangeliet 10:38-39).

Bibelns tillvägagångssätt verkar vara bakfram: Om Du räddar Ditt liv, förlorar Du det. Blott om Du dör, kan Du leva. Trots att det kan synas förunderligt, är det Bibelns vetenskap. ”Jesus sade till sina lärjungar: ’Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.” (Matteusevangeliet 16:24-25).

Hur kan man finna sitt liv genom att dö? Bara genom Guds uppståndelses kraft. Den icke-kristne förstår ej detta underverk. Men den kristne finner ett tillfredsställande liv genom döden i tron på Guds makt att väcka honom ur döden. Om en gift kvinna dör, är hon sålunda, såsom Paulus skulle säga, fri från sin laglige make, och sedan om Kristus väcker henne från de döda till ett nytt liv, får hon äkta sin nye make, vilken är Kristus. Men det är trons yttersta spets att underordna sig döden, liksom Isak gjorde på Moria Berg då hans far fått Guds befallning om att döda honom som ett offer. Han trodde sig komma att bli väckt igen av Kristus (Första Moseboken 22). När Kristus får oss att stå upp från de döda, kommer Han att grunda en hållbar och ytterst nära vänskap med oss som aldrig kommer att medföra besvikelse.

”Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är friad från synd. Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom” (Romarbrevet 6:3-8).

De som dött har befriats ifrån synden. En död person kan icke stjäla. En död person kan icke ljuga. En död person kan icke hysa begärelse. En död person kan icke tycka synd om sig själv. Alltså skall vi dö bort ifrån jaget. Vi skall korsfästa jaget, så att det ej lever och hyser begär eller tycker synd om sig självt längre. Vi måste ge upp vårt högt skattade ”jag” som vi alltid sökt skydda, försvara och upphöja. Genom att ge upp jaget blir vi verkligen tillfredsställda.

Hur dåraktigt det verkar! Det är lika dåraktigt som att titta på en orm för att bli frisk efter ett ormbett. Hur förmår Du finna tillfredsställelse genom att ge upp det som är tänkt att ge Dig tillfredsställelse? Guds väg verkar vara bakvänd. Bibeln säger: ”Ge, och ni skall få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall Gud ge er i famnen” (Lukasevangeliet 6:38). I världen får vi genom att behålla, men Kristus sade att vi får genom att skänka! Bibeln säger att när Du ärar andra bringar Du Dig själv ära, genom att ge bort det Du har får Du desto mera, om Du dör kommer Du att leva. Med världens mått mätt är det bakvänt. Enbart den kristne kan förstå dessa besynnerliga lösningar.

”Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner. Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? ... Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor” (Första Korintierbrevet 1:18-20, 25).

Kristi sätt är fullständigt vansinne för världen. Hur finner man lyckan genom att ge upp lyckan? Hur blir man tillfreds genom att ge upp sina egna behov?

Petrus frågade en gång Jesus: ”’Se, vi har lämnat allt och följt dig. Vad får vi i stället?’” Jesus svarade: ”’Amen [Sannerligen] säger jag er: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv. Men många som är de första skall bli de sista, och de som är de sista skall bli de första’” (Markusevangeliet 10:28-31[. Betoning i Bibeln. Frågan om belöning i v. 28 ur King James Version]). Jesus sade att vi skall få igen hundra gånger så mycket, till och med under detta liv, plus evigt liv efter detta. Således kommer de som ställt jaget sist att komma först. De som grundligast gett upp jaget skall få mest. De som kvarhållit mest av jaget kommer att få minst.

  Det är endast genom döden som man förmår vinna lycka, tillfredsställelse, eller vänskap. Jesus sade: ”Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv” (Johannesevangeliet 12:24-25).

  Då Jesus förutskickade Sin död för lärjungarna, undrade de hur Han skulle grunda Sitt rike om Han skulle dö. Jesus sade dem att det blott var genom döden som Hans rike kunde grundas, ty det är bara genom död som liv alstras. Jesus åskådliggjorde detta genom ett vetekorn. Så länge som vetekornet fortsätter att vara torrt och helt, fortfar det att vara ensamt och övergivet. Det må bevaras under hundra år i detta trygga tillstånd, men det kommer alltid att vara ensamt. Men om det läggs i jorden, blir det blött och spricker samt förstörs synbarligen, men ur denna död kommer det ut ett nytt liv som kommer att alstra hundra vetekorn som är en del av den ursprungliga stjälken. Vetekornet är ej längre ensamt och övergivet, utan nu har det ett hundra följeslagare, som är en del av det självt.

Lärjungarna lär sig Läxan

Liksom alla vi andra, måste lärjungarna lära sig denna svåra läxa: Genom att ge upp livet, vinner vi livet, och genom att dö finner vi lycka och tillfredsställelse. Efter en dags undervisning förde de Jesus tvärs över Galiléiska Sjön i en båt. Jesus sov tungt då en storm uppstod och hotade att sänka båten. ”Själv låg han i aktern och sov på en dyna. De väckte honom och ropade: ’Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?’ (Matteusevangeliet 4:37-38).

Jesus hade varit vaken föregående natt och bett, och hade sedan undervisat och botat hela dagen, och då Han var väldigt trött, sov Han medan lärjungarna styrde båten. Plötsligt kom det en kraftig storm, och lärjungarna började av inre drift att söka rädda sig själva. Deras första och självklara tanke var inte att rädda Jesus – Honom glömde de alldeles bort. De försökte att rädda ”jaget”. De sade ej: ”Vi måste rädda Jesus; låt oss ro hårt.” De försökte med all sin kraft att rädda jaget, men de upptäckte sig stå maktlösa mot den oerhörda stormen. Slutligen, då allt annat misslyckats, mindes de Jesus. Och vad sade de: ”’Mästare, bryr du inte om att vi går under?’” De oroades inte över att Jesus skulle gå under. De ängslades endast för sig själva. De sade: ”Vi håller på att förgås och det bryr Du Dig inte om.” De tänkte icke på att Jesus höll på att förgås och att de ej brydde sig om det. Jesus var den som sov – Han kunde ha spolats överbord.

”Han vaknade och talade strängt till vinden och sade till sjön: ’Tig! Var tyst!’ Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. Han sade till dem: ’Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?’” (Markusevangeliet 4:39-40). Denna var en viktig fråga: ”Varför var Ni så rädda?” Var det därför att Ni var oroliga över att jag skulle ha kunnat dö? Nej. Det var för att Ni tänkte på Er själva.” Jaget hade ännu inte dött. Och genom att söka rädda jaget var de nära att förlora det. ”Hur kommer det sig”, sade Han, ”att Ni saknar tro?” Tro är motsatsen till själviskhet, men de tänkte bara på sig själva. Alltså hade de ingen tro. Om de hade tänkt på Jesu säkerhet så snart som stormen började, skulle de aldrig ha drabbats av faran att nästan drunkna, ty Jesus skulle genast ha stillat sjön.

Är vi inte alla lika angelägna som lärjungarna om att först och främst bevara jaget? Vi är måna om bevarandet av vår lycka, av att människor skall vara vänliga och förstående emot oss. ”Ingen förstår mig!”, säger vi. Vi är ej tillnärmelsevis lika oroade över att vi själva kanske inte förstår en viss person. Vi är inte tillnärmelsevis lika ivriga för andras och deras lyckas bibehållande. Men så länge som ”vi” själviskt söker lyckan, finner vi den aldrig. Så länge som ”vi” söker bli förstådda, finner vi aldrig förståelse. Så länge som ”vi” söker vänner, finner vi dem aldrig. Så länge som lärjungarna sökte rädda sig själva, höll de på att gå under. Men då de vände sig till Jesus, fann de frälsning [räddning].

  Det är genom att söka andras lycka som vi själva blir välsignade. ”En person som har vänner måste själv visa sig vara vänlig: och det finns en vän som står en närmare än en broder” (Ordspråksboken 18:24, King James Version). Vi finner icke sanna vänner genom att försöka förvärva vänner, utan genom att söka vara en vän.

  Detta är grunden i all kristendom, vare sig det rör sig om vänner, lycka, pengar, tillfredsställelse, livet, eller t.o.m. rättfärdigheten själv. Det är genom att ge upp det vi har som vi får vad vi söker.

Att ge upp vår egen Rättfärdighet

De religiösa ledarna under Nya Testamentets tid ansträngde sig hårt för att vara rättfärdiga. De kunde göra vad som helst för att vara rättfärdiga. De skapade regler och bestämmelser och yttrade långa böner för att finna rättfärdighet åt sig själva. De gick igenom långtråkiga religösa ceremonier, allt med sikte på att själva göra sig rättfärdiga. Men ju mera de sökte finna rättfärdigheten av egen kraft, desto orättfärdigare blev de tills de var fulla av så mycket hat att de korsfäste Jesus.

  ”Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel” (Jesaja 64:6). Fariséerna slet hårt för att själva finna sin rättfärdighet, men allt deras sökande efter rättfärdighet visade sig bli lönlöst – ju mera rättfärdighet de sökte vinna, desto mindre hade man. Det är när vi slutar med att söka finna vår egen rättfärdighet, och börjar arbeta på att bringa Herren ära och rättfärdighet, som även vi själva finner rättfärdighet.

  Frågan om meningen med vårt liv borde inte lyda: ”Vad kan jag göra för att bli rättfärdig?” utan ”Vad kan jag göra för att lyckas ära och hedra Herren Jesus Kristus?” ”Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära” (Första Korintierbrevet 10:31). Vi skall ej äta och dricka för vår rättfärdighets skull, utan till Guds ära.

  Guds ära var viktigast för Josef som träl i Egypten. Han frestades att begå äktenskapsbrott av sin herres hustru.

  Dag efter dag lockade hon honom. Han var träl i främmande land. Där fanns det inga församlingsmedlemmar att ta hänsyn till. Han skulle inte komma att uteslutas för ett felsteg där. Han befann sig mitt ibland människor som ej visste om Gud.

Dag efter dag lirkade hon med honom. Hon hade på sig sin bästa parfym och sina mest förförande kläder. Hon smickrade honom, beundrade honom, berömde honom och kastade sina blickar på honom. En dag var de ensamma i huset och hon hade vidtagit förberedelser inför detta tillfälle. ”Efter en tid hände det att hans herres hustru kastade sina blickar på honom och sade: ’Ligg med mig!’ Men han vägrade... Fast hon dag efter dag talade på det sättet till Josef, lyssnade han inte på henne och ville inte ligga med henne eller vara tillsammans med henne. Men en dag då han kom in i huset för att utföra sitt arbete och ingen av husfolket fanns inne, grep hon honom i manteln och sade: ’Ligg med mig!’” (Första Moseboken 39:7, 8 10-12). Om Josef blott tänkt på sin egen rättfärdighet, skulle han förvisso ha fallit tillföga. Inte endast fanns lustans övermäktiga frestelse i själva luften som han andades, inte endast lekte Satan med hans sinnen och känslor för att om möjligt uppegga dem till högsta nivå, utan han visste att med all sannolikhet skulle vägran betyda döden – för han var blott en träl.

  Men Josef fann styrka eftersom han ej sökte skydda sin egen redbarhet, utan Herrens. Alltså sade han: ”Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?” (Första Moseboken 39:9). Han bekymrade sig icke för sig själv, utan för sin Herre. Han oroade sig icke för sin egen rättfärdighet, utan för Herrens. Han tänkte ej särskilt mycket på sin egen ära, utan på Herrens. Gud sade: ”Jag skall ära dem som ärar mig ” (Första Samuelsboken 2:30).

  Det var så Jesus levde. Han levde ej för att ära Sig Själv, utan för att göra Sin Fader ärad, och Han litade på att Hans Fader skulle bringa Honom den ära som Han ville att Han skulle äga. Han sade: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra. Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (Johannesevangeliet 17:4, 5). Sonen förhärligade Fadern, och Fadern förhärligade Sonen. Detta är det slags förhållande som Gud också vill ha till oss. Jesus sade: ”Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom” (Johannesevangeliet 12:26). Genom att förhärliga Gud, blir vi ärade. Genom att upphöja jaget, vanäras vi.

Ge Akt på Liljorna

” Ge akt på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står ute på marken och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er. Så lite tro ni har! Fråga inte efter vad ni skall äta och dricka, och var inte oroliga. Efter allt detta jagar hedningarna i världen, men er Fader vet att ni behöver det. Nej, sök hans rike, så skall ni få detta också” (Lukasevangeliet 12:27-31).

Liljorna strävar inte för jagets skull, ändå tar Fadern hand om dem. Skulle Han inte i ännu högre grad sköta om oss, om vi först tänker på Honom? Världen söker sin egen föda och sina egna kläder samt sin egen lycka och upprätthållande. Men Gud känner till att vi behöver allt detta. Låt oss först söka efter Hans ära och rike, så ger Gud oss dessa saker. ”Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge gåvor. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara” (Lukasevangeliet 12:32-34).

Det finns En som förmår ta hand om oss mycket bättre än vi själva kan. Men så länge som vår främsta avsikt är att ta hand om oss själva, kommer Han att låta oss göra det på egen hand, till vår egen förtrytelse.

Det finns En som bryr sig om oss väldigt mycket, men Han kan inte alltid visa oss Sin omsorg emedan vi uträttar allt för oss själva. Det finns En som kan tillförsäkra oss lyckan såsom ingen annan kan, men om vi söker att självständigt finna lyckan, kan Han inte göra det Han skulle önska för oss. Detta är innebörden av att äga en undergiven anda.

”Han stillade själens törst och mättade själens hunger med sitt goda” (Psaltaren 107:9). Millioner människor letar efter lyckan, men var och en misslyckas. Blott vår Skapare orkar tillfredsställa vår innersta längtan. ”Han helar dem som har förkrossade hjärtan, deras sår förbinder han. ... Herren uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden” (Psaltaren 147:3, 6). Den som Gud bistår är den som är ödmjuk, den som har dött bort ifrån jaget.

Att bota en försmådd Bruds Ensamhet

Bibeln ger så målande beskrivningar för att hjälpa oss att upptäcka vägen till lyckan. I Jesaja talar Herren om en ung dam som var inblandad i ett ytterst olycksaligt äktenskap.

I Östern väljer ofta föräldrarna ut livskamraten åt en ung man eller kvinna. Då jag tjänstgjorde som pastor inne i  Washington, D.C., berättade en ung mor från Indien sin sorgliga historia för mig. Hennes föräldrar hade ordnat hennes giftermål med en yngling som hon aldrig träffat. Hans föräldrar hade gjort detsamma. Stundom blir dessa äktenskap lyckliga, men i detta fall syntes ingendera passa åt den andre, och han älskade henne inte. De sammanvigdes, mot sitt gillande, men de älskade aldrig varandra. Sedan flyttade han med henne till Amerika. Ofta kom han ej hem förrän klockan ett eller två på natten, ty han tillbringade hellre sina kvällar på krogen än hemma. Hon bodde i en liten lägenhet, med få möbler och utan luftkonditionering, och somrarna var varma. Hon var ensam, främling i ett främmande land, och hennes hjärta höll på att brista.

Bibeln talar om en liknande, synnerligen olyckligt lottad brud. ”Ty som en övergiven kvinna i hjärtesorg kallades du av Herren, och som en förskjuten ungdomshustru, säger din Gud” (Jesaja 54:6).

Gud säger att Din ensamhet må vara lik den åt en ung brud som förts bort från sin familj och blivit skymfad och avvisad på sin bröllopsnatt, en som blivit föraktad och bortstött av sin man och som saknar sin egen familj. Nu är hennes öde att leva ett liv av ensamhet, utan egna barn och utan kärlek från sin make.

Men Herren har lovat att trösta Dig i Din ensamhet även om den är lika stor som denna. ”Jubla, du ofruktsamma, du som inte har fött barn [men, Herre, hur skulle jag kunna sjunga? Jag är så nedbruten av sorg!], brist ut i jubel och ropa av fröjd, du som inte har haft födslovärkar. Ty den ensamma har många barn, fler än den som har man, säger Herren” (Jesaja 54:1). Det kan fullt väl tänkas att den barnlösa kvinnan efter uppståndelsen kommer att få flera av de små parvlar som kommer att sakna föräldrar i himmelen, än den kvinna som har barn på denna Jord. Gud har lovat att tillfredsställa längtan hos varje själ som sätter Jesus i främsta rummet. Det finns de, både män och kvinnor, såsom Johannes Döparen, Paulus och andra, som avstått från fröjderna med att vara gift och ha barn för att arbeta mera verkningsfullt för sin Mästare. Andra har helgat sig själva åt att tjäna som missionär i främmande land där levnadsförhållandena icke befrämjar familjeliv, och försakat hemmets lycka för att bringa glädjebudet till sådana som inte alltid uppskattat det. Andra har hamnat i de olyckligaste omständigheter där livskamraten ej älskat dem alls. Förhållandet har smakat bittrare än galla, men de har valt att härda ut i vanskligheterna hellre än att bryta mot ett av Herrens bud. Dock har Gud lovat att mer än väl ersätta oss för varje uppoffring som vi kan komma att göra för Honom i detta liv. Om Gud förmår att ta hand om liljorna på marken, skulle Han då inte i ännu större utsträckning sköta Sina barn som ägnat sina liv åt Honom och gjort uppoffringar för Hans namns heder och ära?

Och så har Herren lovat att ”den ensamma har många barn, fler än den som har man.... Frukta inte, ty du skall inte komma på skam, blygs icke, ty du skall inte bli förödmjukad. Nej, du skall glömma din ungdoms skam, och ditt änkestånds förakt skall du inte mer komma ihåg. Ty den som har skapat dig är din man, Herren Sebaot är hans namn. Israels Helige är din återlösare, han som kallas hela jordens Gud” (Jesaja 54:1, 4-5).

Gud har lovat att vara make, beskyddare, den som förstår och tar hand om dem som förlitar sig på Honom. Kunde någon kvinna ha en bättre man än så?

Sann Omvändelse

Detta att man dör bort från jaget och i allt förtröstar på Herren benämns omvändelse i Bibeln. Det påverkar varje del av livet. Det påverkar vår mathållning, läggning och t.o.m. klädvalet. När vi är omvända, lever vi på så sätt att vi hellre förhärligar Herren än oss själva. Och då förhärligar Herren oss.

Petrus tillämpar denna grundinställning på kvinnornas klädedräkt. Han säger: ”På samma sätt… ni hustrur.... Er prydnad skall inte vara något yttre: konstfulla håruppsättningar, påhängda guldsmycken eller fina kläder, utan hjärtats dolda människa med den oförgängliga skönheten hos en mild och stilla ande. Det är mycket dyrbart i Guds ögon” (Första Petrusbrevet 3:1, 3-4). Försök ej att dra uppmärksamheten till Er själva genom de kläder som Ni bär eller genom Er hårfrisyr, utan ikläd Er hellre himmelens smycken, vilka är en saktmodig och ödmjuk anda som har dött bort ifrån jaget och ej fikar efter uppmärksamhet. Ikläd Er den anda som är villig att vara obemärkt, som är villig att korsfästas, som är villig att förtröstansfullt lägga sig i Guds hand. Detta är det smycke som Gud söker efter. Detta är de invärtes, hållbara juvelerna och ytterst värdefulla i Guds ögon. ”Så prydde sig också förr de heliga kvinnor som satte sitt hopp till Gud.... Löna inte ont med ont eller skymf med skymf. Tvärtom skall ni välsigna, eftersom ni är kallade att ärva välsignelse” (Första Petrusbrevet 3:5, 9).

När Du smädas, gå icke till angrepp; uttala en välsignelse i stället – var död inför Ditt eget jag. En sann kristen grubblar inte över de välsignelser han kan komma att erhålla, utan över vilka välsignelser han själv må ge. Och detta är, enligt versen, sättet vi blir välsignade på. Vi blir välsignade när vi lönar ont med gott.

En Helgdag, som är Tecknet på denna Omvändelse

Gud instiftade en särskild helgdag, eller snarare en helig dag, för att framställa denna äkta omvändelse. Den kallas för Sabbaten. Sabbaten inrättades av Gud för att åskådliggöra och ombesörja en sann omvändelse. Efter de sex skapelsedagarna, vilade Gud på den sjunde dagen och vikte den för människans heliga gudsdyrkan och bruk.

Långt innan det förekom någon synd, eller någon jude, insåg Herren det för oss nödvändiga i att dö bort från jaget och att leva för Honom. Detta förkroppsligades i Sabbatsinrättningen vilken kom till vid denna Jords skapelse. ”Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort.” (Första Moseboken 2:1-3).

  Vad avsågs med denna vila? Gud föregick med gott exempel för oss genom att vila. I allt som Gud ber oss att göra, föregår Han med Sitt exempel. Jesus kom hit ned för att vara ett föredöme för var och en av oss. ”Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd” (Hebréerbrevet 4:15). Han är ”vägen och sanningen och livet” (Johannesevangeliet 14:6). Alltså, då Gud bad människan att helighålla en bestämd dag, till Hans ära, vilade Han Sig med henne som ett exempel för oss alla att följa. Hur stor betydelse ger det ej denna särskilda dag – tänk Dig att Gud Själv vilade på Sabbaten!

  I själva hjärtat av de tio budorden, den enda del av hela Bibeln som Gud skrev med Sin egen hand, alldeles bredvid de enkla lagar som säger: ”Mörda icke, Stjäl inte”, sade Gud: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den” (Andra Moseboken 20:8-11).

Sabbaten är den enda dag som Gud någonsin vilat på. Jesus vilade, även sedan Hans återlösningsverk var fullbordat, i graven under Sabbatsdagen innan Han återuppstod på den första veckodagen [Söndagen] för att fortsätta Sitt återlösningsarbete, nu såsom vår Överstepräst i himmelen. Sålunda yttrar Paulus, mot slutet av Nya Testamentet, långt efter det att Kristus korsfästs: ”Ty på stället om den sjunde dagen säger han så: Och Gud vilade på den sjunde dagen från alla sina verk.... Alltså finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk. Den som har kommit in i hans vila får vila sig från sina gärningar” (Hebréerbrevet 4:4-10).

Sabbaten är en dag då vi inte försöker ta hand om jaget. Vi upphör att utföra våra egna handlingar. Snarare utövar vi Guds gärningar. Vi överför ansvaret för våra gårdar på Honom och ägnar vår tid åt att tillbedja Honom och undervisa våra barn och familjer om Hans förunderliga verk. På Sabbaten förlitar vi oss på att Gud skall ta hand om våra räkningar. På Sabbaten förtröstar vi oss på Gud för vårt uppehälle, så att vi ej skall arbeta för att tjäna pengar på den dagen. Det är en dag då vi hyser särskilt stort förtroende för Herren – vi tillkännager att vi litar på Honom. Gud sköter om grödorna. Han ansvarar för affären. Han ser till hemmet den dagen. Eftersom barmhärtighetsgärningar, såsom att vårda sjuka, är en del av Guds verk, kan vi arbeta för Gud på dessa områden. Men våra egna gärningar utför vi icke.

Sabbaten sinnebildliggör [är en bild på, symboliserar] hela omvändelseupplevelsen: Att dö bort från jaget och leva för Gud, förlitande sig på att Han skall ta hand om oss. Den är en bild av det vackra förhållande som Gud eftersträvar att ha med oss alla – vi tänker på Honom, och Han tänker på oss. Gud säger: ”Jag skall ära dem som ärar mig ” [Första Samuelsboken 2:30].

Sabbatens mening redogörs på ett härligt vis i Jesaja 58. Efter att ha talat om en grupp människor som under den sista tiden kommer att återställa de gamla stigar som Gud gett oss att gå på, uppenbarar sedan Herren att den Sabbatsstig till himmelen Han trampat upp kommer att rensas och återställas – det är de verkligt omvändas Sabbat, ty den visar på att dö bort från jaget och att leva för Kristus. Så här säger Herren: ”Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min heliga dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till Herrens ära, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord [King James: dina egna ord], då skall du fröjda dig i HERREN, och jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig njuta av din fader Jakobs arvedel. Så har Herrens mun talat” (Jesaja 58:13-14).

Gud säger alltså att vi ej skall uträtta våra egna sysslor på Sabbaten, men att vi skall komma att finna vår lust i Sabbaten, ty vi utför Guds sysslor. Liksom ett älskande par som trivs med att göra saker och ting för varandra hellre än att göra saker och ting åt sig själva, är Sabbaten den dag då vi njuter av att göra saker och ting åt Herren, och Han finner en lust i att i stället göra saker och ting för oss.

Det är av denna orsak som Satan tidsåldrarna igenom så ihärdigt har bekämpat Sabbaten, ty den företräder den sanna, glädjefyllda upplevelsen av omvändelse tillsammans med Herren. Satan avskyr denna erfarenhet och allt som kan leda därtill. Därför har han sökt att förstöra och dölja Sabbaten med sedvänjor och soldyrkan samt falsk teologi grundad på förvrängningar av Skriften. Men vi behöver inte vara förbryllade, för vår Föregångsman [goda Föredöme] Jesus höll Sabbaten, och Han har befallt oss att följa i Hans fotspår. Han sade: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud” (Johannesevangeliet 14:15).

”Saliga är de som gör hans bud [Sabbaten medtagen], så att de får tillträde till livets träd, och tillåts gå in igenom stadens portar” (Uppenbarelseboken 22:14, King James Version). Dem som ärar Gud, ärar Han. De som söker efter Hans härlighet kommer att förhärligas. Han kommer att vara deras Vän och Följeslagare evigheten lång.

Sann Vänskap

Jesus sade: ”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek... Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig. Detta är mitt bud att ni skall älska varandra [ej för att bli älskade, utan för att älska] så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er  inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er” (Johannesevangeliet 15:10-15). Om vi sätter Honom först, kommer Han att sätta oss först. Jesus sade: ”Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron” (Uppenbarelseboken 3:21).

”Bär fram Dina önskningar, Dina glädjeämnen, Dina sorger, Dina omsorger och Din fruktan inför Gud. Du kan ej bli till en belastning för Honom; Du förmår inte att trötta ut Honom. ... Tag med Dig allt det som förvirrar sinnet till Honom. Intet är för tungt för Honom att bära, ty Han håller världar uppe, Han styr över varje angelägenhet i världsalltet. Ingenting som på något vis inverkar på vår frid är för betydelselöst för Honom att märka. Det finns inget kapitel i vår erfarenhet som är för mörkt för Honom att läsa; det finns inget bekymmer som är för svårt för Honom att utagera. Ingen olycka kan drabba det minsta av Hans barn, ingen ångest plåga själen, ingen glädje förnöja, ingen uppriktig bön stiga upp, som vår himmelske Fader ej blir varse, eller som Han inte genast bryr sig om. ... Förhållandet mellan Gud och varje själ är lika tydligt och fullödigt som om det ej funnes någon annan själ på Jorden att vaka över, eller som Han skulle ha utgett sin Son för” (Steps to Christ, s. 100).

Må Du få uppleva den fröjd som blott en äkta vänskap kan skänka. Må Du få erfara den sannaste fröjd som endast den sannaste Vännen förmår åstadkomma. Det finns Någon som bryr Sig om Dig.

Särskild Anmärkning

På sätt och vis är detta Marshall Grosbolls sista vilja och testamente till denna värld. Några dagar efter det att han skrev detta häfte, dödades han, tillsammans med sin fru och deras två barn i en flygplansolycka.

Trots att Marshall hade andra brådskande planer för skrifter som han lovat Steps to Life att förverkliga, kände han sig tvingad att avbryta allting annat som han höll på med och skriva detta häfte några få dagar före sin sista resa. Marshalls liv ägnades åt att bistå andra i att uppleva den glädje och tröst som han fann i Jesus och han skulle bli så glad om Du komme fram till honom i himmelen en dag och berättade för honom att Du läst detta häfte, och funnit Den som alltigenom är underbar och upplevt den kärlek som utmynnar i evigt liv (Lukasevangeliet 10:25-28; Johannesevangeliet 17:2,3).

För att uppnå samband med Den som bryr Sig om Dig, följ dessa enkla steg:

1) Studera Hans sinnelag såsom det uppenbaras i evangelierna. Se Johannesevangeliet 5:39.

2) Bed. Bön är att öppna hjärtat för Gud som för en vän. Bön för Dig i direkt beröring med Den som bryr Sig om Dig. Se Matteusevangeliet 7:7 och Johannesevangeliet 14:12-18.

3) Överlämna Ditt hjärta till Honom såsom Din Frälsare och Herre och välj att följa Honom. Se Jeremia 29:13 och Johannesevangeliet 12:25-27.

Om Du önskar ytterligare läsning som bevisar att Bibeln är äkta eller visar Dig hur Du blir en kristen och som tar upp flera enskildheter [detaljer] rörande den fröjd, kärlek och lycka som blott Jesus kan tillhandahålla, skicka in kupongen sist i häftet.

Översättarens extra Tillägg

Följande är artikeln om fam. Marshall Grosbolls flygkrasch och begravning, ur Steps to Lifes månatliga nyhetsbrev för Augusti, 1991.

Marshall, Lillian, Matthew och Christine döda i Flygplansstörtning                                                                

                   Av John J. Grosboll

”Gud leder aldrig sina efterföljare på ett annat sätt, än de själva skulle ha valt att bli ledda, om de hade kunnat se slutet från början och storheten i den uppgift som de utför som medarbetare med honom” – Vändpunkten, s. 218, The Desire of Ages, 224. Gud har lovat oss att i den tillkommande världen skall allting som gjort oss rådvilla och varit svårförståeligt förklaras. (Se Testimonies, Band 9, s. 286.) Varför våra kära dött i kräfta [cancer], av någon hjärtåkomma eller i en bilolycka eller flygkrasch kommer att förklaras då. Just nu är det ej den rätta stunden för oss att förstå allting utan det är snarare ett tillfälle för oss att lita på Gud och följa vår Ledare genom stridshettan och avsluta verket.

Den 20. Juni lämnade Marshall och Lillian, Matthew och Christine Wichita tillsammans med min dotter Jana och mig för att flyga till Frankfurt, Tyskland. Marshall hade samlat tillräckligt många flygmil under de senaste årens resor för att kunna få gratisbiljetter åt barnen vilket gjorde det möjligt för oss att ta med dem till mötena i Hengelo, Nederländerna. Min fru mötte oss senare i Zutphen. Medan vi var i Nederländerna besökte vi Anne Frank-huset i Amsterdam. Det var en rörande upplevelse av människolivets korthet och vår inbördes omänsklighet.

Efter rådplägningsmötet den 30. Juni tog vi nattåget till Zürich för en tredagars semester. Vi besökte Zwinglis kyrka i Zürich och försjönk i tankar över den Reformation som vi skall slutföra. Herren visste att vi bara skulle få tillbringa några dagar ytterligare tillsammans i denna värld och i sin försyn ordnade Han det så att vi fick uppleva tre underbara dagar tillsammans. Vi tog oss upp på en ståtlig bergstopp i de schweiziska Alperna och bara kopplade av och njöt av anblicken av Guds skapande kraft under stordelen av en timme.

Precis en vecka efter återkomsten till Wichita reste Marshall och Lillian samt Matthew och Christine tidigt den 11. Juli till lägermötet i Calistoga, California. Lillian och barnen besökte hennes mor och två av hennes systrar vid det tillfället. Sedan flög de till Oregon för att besöka en farbror och faster åt Marshall. Därifrån flög de till Eatonville, Washington och Hope Internationals lägermöte. Vi njöt av en härlig familjesammankomst under Hopelägret, hela min föräldrafamilj närvarade. Marshall och min syster Gwen samt jag med våra livskamrater och barn gladde oss åt en andlig fest och en försmak av det sällskapsliv och den andliga gemenskap vi kommer att åtnjuta i himmelen. Det var under dessa dagar som Herren gav mig en ytterst värdefull uppenbarelse av Sin närvaro. Efter Hopemötena flög Marshall och Lillian med sina barn från Eatonville mot Wichita men beslutade sig för att ta in hos mina föräldrar över natten. Vår familj reste iväg i personvagn mot Wichita och i sista minuten bestämde vi att vi skulle stanna hos mina föräldrar innan vi fortsatte resan. Vi anlände där oväntat – några minuter om varandra. Jag äter vanligtvis inte sent om kvällen men hade inte fått någon mat sedan frukosten eftersom jag besökt folk och pratat samt rest utan avbrott hela dagen. Jag tillkännagav detta förhållande och förklarade att jag tänkte äta en bit. Marshall berättade så att inte heller han hade ätit sedan frukost och att han ämnade göra det nu. Så tvärt emot vår sed ordnade vi till kvällsvarden. Mor tillagade frukt och vi rostade bröd. Marshall och pappa fällde ut klaffarna i matsalsbordet. Vi dukade och familjen satte sig ned till kvällsvarden – vår sista kvällsmat tillsammans i den här världen. Lillian gjorde cashewgrädde att ha på frukten och vi umgicks och åt samt trivdes. Därefter satt vi och pratade i vardagsrummet och hade familjeandakt samt knäböjde i en rundel [cirkel] och höll varandra i händerna medan Marshall och jag bad. Det var en underbar stund som Gud gav oss.

Nästa dag, den 22. Juli, flög Marshall och Lillian med sin familj från östra Washington mot Wichita. De mellanlandade i Salmon, Idaho för bränslepåfyllning. Några minuter efter starten störtade och fattade deras plan eld drygt 15 km från flygplatsen i svår bergsterräng. Nästa kväll då jag anlände till Marshall och Lillians hus i Wichita, fick jag veta att min bror, hans fru och två barn alla var döda. Från och med ögonblicket då jag hörde det, gjorde Herren mig helt säker på att: ”för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut” (Romarbrevet 8:28). Jag kan ej utreda Guds försyn nu, men jag litar tillfullo på Den som älskade oss så mycket att Han skulle ha dött för att rädda bara en av oss. Många gånger handlade Gud på ett underverksaktigt sätt för att rädda Marshalls liv. Det är enkelt att tro på försynen när ett underverk inträffar och räddar ens liv. Men det är ett trons verk att vid tragiska tillfällen och förluster tro att en kärleksfull himmelsk Fader aldrig tillåter något att hända Sina barn om det inte bär med sig evig fördel för dem som litar på Honom och som överlämnat sina liv åt Honom. Kristus ”verkar genom dem som upptäcker barmhärtighet i olycka, vinst när allting förloras. När världens Ljus går förbi, framträder det förmåner i alla prövningar, ordning i förvirringen, Guds framgång och klokskap i det som synts vara ett misslyckande” – Testimonies, Band 7, s. 272.

Efter min broders och hans frus samt deras barns död läste jag ett meddelande han skrivit för hand strax innan vi tillsammans reste till Europa. Första delen lyder så här: ”Om något skulle hända mig – skall John Grosboll inta min plats hos Steps to Life och Teresa Kendall uppfylla alla mina inplanerade anföranden som John inte hinner med, och hålla de predikningar som jag förberett till i sommar.”

Det har ofta varit vid livets midnattstimme, de mörkaste stunderna i vår tillvaro som Gud visat Sig tydligast för oss. Vi har upplevt Guds nåd och kraft på ett så märkbart vis att vi skulle vilja berätta för Dig om det. Sabbaten efter tragedien förkunnade jag om ämnet ”Frälst av Nåd”. Gud har varit så otroligt god mot oss de senaste dagarna att vi vill berätta för alla om det. Vi vet från Guds Ord och vår egen erfarenhet att Gud gett oss en utväg ur vanskliga stunder.

Pastor Ron Spear predikade vid begravningen över Marshalls familj den 28. Juli. På begravningen var jag så lycklig över att min bror varit en kristen. Jag var så glad åt att Lillian varit en kristen. Det gladde mig mycket att både Matthew och Christine hade gett sina hjärtan till Jesus. Jag gladde mig så över att själva morgonen före kraschen hade Matthew och Christine blivit sams igen vid familjeandakten. Jag visste att framtiden skulle bli underbarare än jag kunde tänka mig och genom Guds nåd ämnar jag ta del av den underbara framtid som kommer att bli alla Guds barns. Min vän, gör Du det?

En dag, flera dygn före Kristi andra kommelse, sker det en särskild uppståndelse vid midnatt. Vi begrov Marshall och hans familj på den anläggning som han och Lillian höll på att utveckla för Guds verk bara några meter från den först uppförda byggnaden hos Steps to Life. När de uppstår kommer de att känna igen de så välbekanta omgivningar som de själva planerat. De kommer att gå och söka efter människor. Om de känt Dig kommer de att leta efter Dig. Om de inte genast finner Dig kommer de senare att leta efter Dig i himmelen. Om den inrättning som de grundade på något sätt bistått Dig på Din vandring mot himmelen, kommer de att fröjdas med Dig för evigt.

Vår uppgift just nu är att visa oss vara goda och trogna tjänare, pålitliga krigare som utkämpar Herrens strider till segerns dag. ”Somliga som stått i främsta stridslinjen, nitiskt värjande sig emot all ondska, kommer att falla på sin post; de levande tittar ledset på de fallna hjältarna, men de kan ej sluta arbeta. De måste rätta in sig i leden, fatta banéret den dödsstela handen håller om, och med förnyad kraft försvara Kristi sanning och ära. Såsom aldrig tillförne måste synden bjudas motstånd – mörkrets makter bekämpas. Tiden kräver kraftfullt och bestämt handlande av dem som tror på den närvarande sanningen” – Life Sketches, s. 254. Alla kan göra något. Jag vill göra allt i min makt för att hedra Herren Jesus, för att tjäna Honom och förhärliga Hans namn; gör inte Du det? Vi sänder Dig detta nyhetsbrev med många böner om att Ditt hjärta skall vidröras av den Helige Ande och att Du kommer att vidta fullständiga förberedelser inför evigheten. Du vet ej hur snart evigheten kan börja för Dig. Jag slutar med några meningar ur ett budskap som Marshall skrev i vårt nyhetsbrev för bara ett fåtal veckor sedan:

”Detta liv är väldigt, väldigt flyktigt. ’Vad är ert liv? Ni är en rök, som syns en liten stund och sedan försvinner’ (Jakobsbrevet 4:14). Vi har precis börjat leva innan vi börjar dö. Det finns ingenting här på denna Jord som det är värt att offra himmelen för - varken äregirighet, lusta, eller något glädjeämne är värt att sälja sin själ för. ’Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ?’ (Matteusevangeliet 16:26 [i 1917 års övers.]).”